Mischa - en liten bit Lelj

Det blev en kod röd...jag hade varit hemma i 11 timmar, sovit och kämpat bort det onda i magen innan det blev en kod röd. Chefen själv behagade ett samtal med mig och då kände jag att det fanns inte mycket mer att göra. Problemet är att en viss person som inte borde till 100% ta åt sig av situationen tar åt sig 100%. Det gjorde ont att se.

Det är uppenbart att jag blivit mer fäst i mitt jobb och alltmer personliga känslor tar plats. Är det så konstigt? Jag vill att
E-L ska må bra, jag lider hellre än att se henne lida. Jag biter ihop och hittills har jag aldrig behövt fejka ett leende...jag blir nästan förvånad över mig själv...kanske mamma gjorde ett bra jobb i sin uppfostran. "Ett rent hjärta" hörde jag någon säga. Jag vill tro på det...men jag har mina omoraliska laster.

Nu väntar en nyårsafton, jag ser nog fram emot det trots min mage...men full fart och sömn efteråt.

Om man ser det från jobbsituationen, det här veckan har varit fruktansvärd. Med det menas att att all personal utom jag, C, J och R är  antingen sjuka, bortresta, uppbokade med andra jobb eller på något konstigt sätt oanträffbara.

Det har lämnat mig och 3 andra assistenter att dra hela lasset under den hektiska julveckan. Och trots förkylning, en hint av magifluensa och magkatarr så har jag bitit ihop.

Men att t ex spendera 17 timmar i sträck på jobbet tar på krafterna.
Väl där gör jag inte mycket annat än att organisera, arkivera, planera, passa upp, gå ärenden, anteckna, fullfölja uppgifter, snyta mig, städa, hälla i mig kaffe, lyfta och på alla möjliga sätt få morgondagen att gå ihop.
Det sistnämnda innebär att man söker, letar rätt på, jagar eller på andra sätt hotar personerna man eventuellet får tag på i hopp om att slippa ringa högsta ledningen och aktivera kod röd. Men kod röd skulle bara innebära att jag själv får ett samtal där jag beodras in att jobba efter som jag rent geografiskt är närmast och inte döende.

Det är inte så illa som det låter, jag behöver bara gå ventilera mig lite. Men så snart alla är tillbaka på schema ska jag ta ut ett par dagars ledighet och ge min kropp lite välförtjänst vila.

För 3e året i rad slog vi våra kloka huvuden ihop och ägnade en lycklig dag åt att baka. Annika intog huset nån timme efter att jag kommit hem efter ett 24 h jobbmaraton, men där det finns kaffe finns det hopp. Jag höll koll på Annika när hon skulle koka knäck och hon slog sönder mina lussebullar när hon tyckte jag tittade för mycket.
Men sen blev vi bästa vänner igen :P Dvs efter att jag sagt att det finns en anledning till att brottslingar och hon har övervarkare..ännu en lussebulle mötte i sitt öde under hennes nävar.

Tuss hade skadat tassen på en varm platta så han fick all kärlek den dagen. Ida fyllde 21 och firades med nybakta bullar och presenter. Den kvällen läste jag ut Om jag kunde drömma sen sov jag oavbrutet i 14 timmar och missade nästan hela onsdagen.

Nu ska jag iväg och ta hand om Aska i ett par timmar sen ska jag leta rätt på min försvunna cardigan!

Härom veckan drabbades stora delar av V-ås av strömavbrott och bland dom platser fanns mitt jobb, självklart. Och som om inte det vore mysigt nog så stod jag i hissen ju då. Tycker det var ganska kul hur min hjärna arbetade med och emot mig den evighetslånga minuten allt stod stilla.

" Åh, herregud, hissen stannade. Varför stannade hissen? Strömavbrott, det är strömavbrott. Och jag står i en fucking hiss.....!!! Ok, ok, ingen fara, ingen panik. Andas, andas, in, ut, in, ut. Andas..tänk om luften tar slut! Nejnej, var inte dum nu, klart den inte gör. Andas...varför kan jag aldrig minnas hur dom där förbannade andningsövingarna gick till!? Ingen fara, ingen panik, stå bara stilla! ........hur ska dom få ut mig? Helvete, min mobil är kvar på övervåningen! Lalala, stå stilla, du får bara panik om du rör dig...visst, allt är finemang. Lugn, lugn......åh herregud, jag måste ut! Nej, stå stilla! Jobba på ditt mantra, ingen fara, ingen panik. Du har inte hisskräck...du har inte hisskräck. Jävla hiss, vad skulle dom byta den för?! Jag hade ju en perfekt utrymningsplan för den gamla hissen! Blunda....andas....luuugn!"

Men strömmen kom tillbaka och inga snygga brandmän behövde komma och ta ut mig...hm....

Det var en sen kväll på jobbet igår och jag tog tag i något jag dragit mig för att göra länge. Det skulle bli svettigt, långdraget och en aning farligt: Ugnen skulle rengöras!
Så efter att ha bokat tider, ringt lite samtal och bokfört kvitton så tog jag fram såpan, nu eller aldrig!

2 1/2 h senare

Min rygg var sjöblöt, mina armar värkte och manikyren var bara att glömma. Stålullen hade lämnat små prydliga hål här och där på fingrarna och hela köket luktade bränd såpa. Hm...jag drog snabbt slutsatsen att den här ungnen inte sett skymten av en trasa sen den dagen Napoleon utbrast: Vi anfaller i gryningen.
Men nu är lite mer än halva ungen som ny och så snart jag har tid igen så ska den få se på andra halvlek!

Igår var jag uppe hos min privatläkare för lite uppföljning och i det paketet ingick ett prydligt blodprov från min vänstra arm. Jag kände hur paniken började sprida sig, allt blir varmt och blicken letar efter närmaste nödutgång.

Men jag sa till mig själv: "Själv, nu tar du dig samman!"
Och det gjorde jag, la mig ner och kände hur ett lätt illamående började sprida sig, men jag är fast besluten att besegra min injectionsfobi. Sköterskan är van med mig och personligen vill jag inte att någon annan än henne tar mina blodprov. Hon är mjuk, flink i fingrarna och sticker aldrig fel.
Och åter igen...jag kände ingenting! Vad är det som pågår här? Klart, plåster och en svimfärdig jag. Några tackelitack och sen iväg hem till Annika med sushi.

Me so happy! Nu är blir det en sen kväll med jobb, imorrn ska jag hjälpa till i Idas lägenhet och sen titta på ev möbler att köpa. Torsdag är det julbord med jobbet och sen bio, Twilight! -saaaliv-. Resten av veckan ska spenderas hemma hos pappa i fridfulla gysinge :D

Idag tog vi oss samman och åkte ner till Citypraktiken får att få våra vaccinsprutor mot hepatit A.
E-L med mig, Hanna och Agnet i släptåg tränges i ett litet rum i väntan på att få en spruta inkörd i armen. Hanna var först och jag kunde se paniken sprida sig i hennes ansikte. När lättnaden kom över att det var klart så började den bedårande människan att gråta.

Min tur och jag försökte fokusera på något långt, långt borta från nålen, det trånga rummet och sköterskan i blå kläder. Jag tröstade Hanna under tiden och blev sjukt förvånad över att sprutan inte gjorde det minsta ont, det stack inte ens till...? Hade jag redan fått den, var det klart? Jodå! Eum...ok...!
Agneta kommer tillbaka från ett annat rum där hon fått ett annat vaccin och då var det E-Ls tur, först då ville jag titta på och fick syn på sprutan.
Nålen var ganska lång och bredare än jag väntat mig, jag undrar fortfarande hur det inte kunde kännas något? Helt otroligt. Men det är över, gjort och i full verkan. Nu jävlar!